söndag 26 februari 2017

Below her mouth



"En ny flatklassiker" skriver Ronny Larsson i tidningen QX om kanadensiska filmen "Below her mouth". Jag håller sällan med männen i QX när de skriver om flatfilmer. Jag minns till exempel att den porriga gubbfilmen Room in Rome beskrevs som romantisk och fin. Inte heller denna gång håller jag med QX. Den här filmen var en besvikelse. Det finns mycket sex i den, så den som uppskattar sex kanske kan få ut något av det, men någon kemi eller känsla finns det inte.

Vad handlar då filmen om? Den handlar om takläggaren Dallas (Erika Linder) som går runt och är dryg och tror att hon är jättecool. Hon ligger med många kvinnor, men blir inte kär i dem. (Man kan säga att hon är den här filmens Shane. Fast mycket sämre.) En dag träffar Dallas på moderedaktören Jasmine på en klubb och då uppför hon sig drygt och hånglar upp henne fastän hon är förlovad. Det visar sig vara ett vinnande koncept eftersom Jasmine till slut går med på att ta en drink med henne.

Dallas och Jasmine ägnar sig mest åt att ha sex och talar till varandra i meningar som är ungefär tre ord långa. De verkar inte heller direkt tala till varandra utan mer för sig själva. Som jag förstår det umgås de bara i två dagar, men verkar ändå tycka att de känner varandra utan och innan (trots tre ords-meningarna).

Alla som jobbade med den här filmen var tydligen kvinnor och det lät ju lovande tyckte jag. Ändå känns det här som en film som män kommer att gilla mer än kvinnor och huvudpersonen Dallas hade lika gärna kunnat vara en man för hon gör bara typiskt manliga saker, lägger tak, går på strippklubb och bär buttert runt på en whiskeyflaska när hon är nere.

Nej Ronny, nästa flatklassiker är det inte.


onsdag 8 februari 2017

The Handmaiden


Många känner säkert till författaren Sarah Waters och hennes fantastiska böcker som till exempel Kyssa Sammet, Ficktjuven och Hyresgästerna. Många känner säkert även till BBC:s fantastiska filmatiseringar av böckerna. När jag fick höra att sydkoranske regissören Park Chan-wook skulle göra en koreansk version av Ficktjuven blev jag både nyfiken och lite skeptisk. När något redan har gjorts så bra är det svårt att överträffa det och dessutom känns Sarah Waters så väldigt engelsk.

Men... Park Chan-wook har verkligen gjort om Ficktjuven till någonting helt annat i filmen The Handmaiden. Sarah Waters oväntade vändningar finns kvar, men inte bara det: nu har det även lagts till en extra dimension och vissa saker har bytts ut, så till och med jag som har sett och läst Ficktjuven blir överraskad över vad som händer. Det är ett smart drag.

The Handmaiden är en rätt galen film. Jag har sett den beskrivas som en erotisk psykologisk thriller. Huvudpersonen är den unga Sookee som får anställning hos Lady Hideko som kammarjungfru för att hjälpa en man som vill lura till sig hennes förmögenhet.

Till en början verkar allt rätt oskyldigt, men snart inser man att alla försöker utnyttja och lura varandra på olika sätt. Allra läskigast är nog Kouzuki, som håller sin rika systerdotter Hideko fången i sitt stora hus och tvingar henne att läsa erotisk litteratur för honom och hans vänner. Han planerar också att gifta sig med henne för att få hennes pengar så att han kan köpa fler böcker. Man förstår att Kouzuki är riktigt läskig och gör värre saker än så, men länge får man inte veta vad, vilket gör honom ännu läskigare.

Eftersom jag är en romantiker så uppskattar jag mest de kärleksfulla ögonblicken i filmen. Regissören däremot, verkar mer uppskatta de erotiska ögonblicken och de där spänningarna som blir när ingen vet vem de kan lita på. Jag tänker att det i sexscenerna kanske också spelar in att regissören är en man, för speciellt en sexscen tycker jag förstör filmen lite. Jag tänker: Nej, så där skulle de inte göra där och då. Det blev mer porrigt än kärleksfullt. Men å andra sidan är hela filmen rätt spretig. Det går från romantiskt till porrigt till läskigt till sorgligt till roligt. Just det där att man inte vet vad som kommer att hända härnäst gör att det hela känns väldigt galet och roligt.


söndag 30 oktober 2016

Tru Love



Tru Love är en kanadensisk film från 2013. Här får vi möta änkan Alice, 60 år som kommer för att besöka sin arbetsnarkoman till dotter. De har knappt haft kontakt efter pappans bortgång och eftersom far och dotter stod varandra nära misstänker Alice att dottern Suzanne inte har klarat av faderns död så bra.

När Alice ringer på hos sin dotter är det någon annan som öppnar. Det är Suzannes kompis Tru, eller Gertrude, som har kallats in för att släppa in Alice eftersom Suzanne har fastnat på jobbet. Alice har hört talas om henne. "Oh, the lesbian", är hennes kommentar. Några sekunder senare är Alice redan igång och flörtar med Tru, som är 23 år yngre än hon.

Den här filmen är lite av ett triangeldrama. Modern vill träffa dotterns kompis. Dottern och modern bråkar. Dottern försöker hindra mamman från att träffa kompisen. Samtidigt förstår vi att mamman inte är helt frisk och att Tru har vissa problem med relationer.

Kate Trotter, som spelar Alice, har en stark utstrålning, men samtidigt upplevde jag det som att hon spelade över en del. Den större delen av filmen log och skrattade hon så mycket och flörtade så galet med Tru att jag undrade vad hon egentligen gick på.

Mitt betyg blir att den här filmen var okej, men inte fantastisk. Den var lite underhållande, men jag drogs aldrig in riktigt och jag tyckte inte att den förmedlade några starka känslor.



.

tisdag 19 juli 2016

Freeheld


Igår satt jag på biografen Park och grät. Jag tror inte att jag var ensam om det heller. Stockholm Pride hade nämligen bjudit in till förhandsvisning av filmen Freeheld, med Julianne Moore och Ellen Paige.

Det börjar lite trevande. Vi får se hur polisen Laurel Hester tar fast knarklangare och hur hon åker till en annan stad för att träffa kvinnor, eftersom hennes karriär blir förstörd om det skulle komma ut att hon är lesbisk. När jag hade sett så långt började jag känna att den här filmen nog inte var någon höjdare, men sedan tog det sig! Laurel träffar Stacie, en mycket yngre kvinna som arbetar som mekaniker. De träffas på en volleybollträning för lesbiska och blir väldigt kära.

Just när de har skaffat hus och hund och ingått partnerskap insjuknar Laurel i cancer. Det står klart att hon kommer att dö och Laurel vill därför att hennes pension ska tillfalla Stacie. Så brukar det nämligen fungera för poliser, att deras make/maka får pensionen om de skulle avlida. Men partnerskapslagen är ny och tidigare är det bara heterosexuella som har kunnat dra nytta av att få den bortgångnes pension. Eftersom kommunstyrelsen består att ett gäng konservativa gubbar som är oroliga för att homosexuella kanske snart får gifta sig avslår de Laurels ansökan.

Det är nu Laurel måste avgöra om hon ska kämpa för sin sak. När en journalist skriver om henne i tidningen dyker stöd upp i form av rörelsen som propagerar för att homosexuella ska få gifta sig och snart är proteströrelsen igång. Poliserna på Laurels station får det plötsligt svårt när de måste avgöra om de ska våga stötta henne eller inte.

Det fina i den här filmen är främst skådespeleriet. Julianne Moore och Ellen Paige spelar sina roller väldigt bra. Konstigt nog fungerar även Steve Carrell, som leder proteströrelsen. Han kommer plötsligt in och drar skämt mitt i den sorgliga cancerhistorien och ändå förstör det inte filmen. Något som är både fint och lite sorgligt är att filmen är baserad på en sann historia och i slutet får vi se bilder på de "riktiga" människorna bakom rollerna. Ja, jag grät lite då... med...

Den här filmen tycker jag att ni ska gå och se! Varför inte under Stockholm Pride? Premiär på svensk bio den 22 juli!


måndag 11 juli 2016

Frances & Gloria (Bye bye Blondie)


Det var lite lustigt att jag trodde att jag blev rekommenderad två olika filmer, en som hette ”Bye bye Blondie” och en som hette ”Frances & Gloria”, men sedan insåg jag att det faktiskt var samma film, bara att den franska titeln är ”Bye bye Blondie”, medan filmen givits ut under namnet ”Frances & Gloria” i Sverige. Vete sjutton varför. Själv tycker jag nog att den ”franska” titeln är bra mycket käckare.

Den här filmen börjar med att Gloria och hennes vänner sitter och tittar på en talk show. Vännerna beundrar talk show-värden, Frances Mur, men Gloria snackar skit om henne. Plötsligt står hon där, bakom dem. Det visar sig att Gloria och Frances har en historia från ungdomen. Den får vi se, en bit i taget, medan vi samtidigt får följa dem i nutid. Frances har gift sig, med en man, men hon ber ändå Gloria att flytta till henne i Paris.

I ungdomen var Gloria alldeles för vild för Frances. Hon insåg att hon skulle förstöra hennes liv och bestämde sig för att lämna henne. Nu vill hon pröva igen, men Gloria har inte förändrats särskilt mycket sedan dess. Är det verkligen en bra idé för en tv-kändis som låtsas vara straight, att låta sin smått aggressiva lesbiska ungdomskärlek flytta in i lägenheten? Och är det verkligen en bra idé för en öppet lesbisk kvinna med starka känslor att flytta in hos en garderobsflata som redan svikit henne en gång? Det får ni se i den här filmen.

Vad tycker jag om filmen då? Jo, jag gillar den! Den är lite speciell, men den står upp för sin stil. Det är skönt att skådespelarna inte är assnygga och konstlade och de har definitivt en kemi, både de som spelar det unga paret och det äldre paret.

torsdag 5 maj 2016

Sommaren ´71 (La belle saison)



Året är 1971 när 23-åriga lesbiska Delphine tröttnar på livet på föräldrarnas bondgård och beger sig till Paris för att få vara sig själv. Där träffar hon Carole, som drar med henne i den spirande feministrörelsen. De blir väldigt kära och snart har Carole lämnat sin pojkvän. Men då får Delphine ett telegram: hennes pappa har fått ett slaganfall och hon måste hem och ta hand om gården. Carole bestämmer sig för att följa efter, men tillbaka på gården vågar Delphine inte längre visa sin kärlek öppet inför mamman och grannarna. Samhället är litet och könsrollerna är väldigt tydliga: det är männen som bestämmer över gårdarna och kvinnorna är utlämnade åt sina män. Delphines mamma vill också väldigt gärna att Delphine ska gifta sig med grannpojken som är kär i henne. Samtidigt undrar hon vad det är för en kvinna som har flyttat in hos dem och förundras över hennes sätt att se på saker. Hur länge ska de lyckas leva under samma tak innan förhållandet avslöjas? Hur ska deras framtid se ut om Delphine måste stanna på gården?

 Det här är en riktigt bra film. Jag bryr mig om de här karaktärerna, känner med dem, hoppas att de ska få varandra. Det finns mycket känsla och det känns aldrig överdrivet eller falskt. Det går också att leva sig in i deras situation, förstå hur det känns när man vet att något är rätt, men när resten av samhället inte förstår.

Regissören Catherine Corsini har blivit intervjuad av etc och berättade då att hennes syfte var att göra en film som skulle kunna nå ut till homofober, och beröra dem med en bild av hur smärtsamt och svårt det kan vara att komma ut och leva öppet som homosexuell. Hon kommenterade också likheterna med filmen "Blue is the warmest colour": "Jag var mitt uppe i manusskrivandet av Sommaren ’71 när Kechiches film hade premiär i Cannes, och de yttre likheterna mellan berättelserna var svåra att ta för mig. Men efter att min film kom ut här, har de flesta lesbiska i Frankrike föredragit den. Blå är den varmaste färgen är en stark film, men den är gjord av en man och sexscenerna präglas av den manliga blicken."

Min rekommendation: Se den här fina filmen! Som jag har förstått kommer den att ha Sverigepremiär på bio den 1 juli.